Han är den ende. Den ende som fått mig att helt tappa fattningen. Den ende som stulit mitt hjärta. Och han gjorde det så lätt, så fort. Ett enda leende och livet förändrades för alltid. För helt plötsligt är jag inte längre kvinnan som inte kan älska. Helt plötligt är jag kvinnan som insett att hon hela livet haft en felaktig bild av sig själv.
Hans närhet får mig att tappa andan. Hans beröring får håret på mina armar att resa sig. Hans andetag får mig nästan att komma. När han tränger in i mig gör han det så självklart, och min kropp tar emot honom lika självklart. Som om den väntat på hans hela livet. Han kan, på allvar, ta mig hela vägen på under en minut. Jag älskar allt med honom. Varenda millimeter av honom. Allt. Och när han går skriker min kropp efter honom. Än mer exeptionellt är att även min hjärna skriker efter honom, och mitt hjärta. Hela mitt liv har jag väntat på honom, och helt plötsligt stod han där och kliade sig i huvudet. Helt plötsligt fanns han, och jag har svårt att förstå hur jag kunde leva innan dess.
Han är som jag. Ibland tror jag att han är jag, en manlig version av mig. Han vet precis vilka punkter han ska trycka på, som om jag tryckte på dem själv. Fast bättre, så mycket bättre. Övning ger färdighet. Han har övat, precis som jag. Jag njuter frukterna av det, och den tacksamhet jag känner över det vet liksom inga gränser. Tanken på honom tillsammans med någon annan gör mig våt. Så länge han dricker sitt kaffe med mig gör tanken på hans händer på någon annans höfter mig våt. Jag har lika lite ensamrätt över hans kropp som han har över min, och precis så ska det vara. Efter att ha levt det liv jag levt vet jag att ingen någonsin har ensamrätt över en annan människas kropp, ingen verklig och sann ensamrätt. Den som tror så ljuger för sig själv. Att inte leva i den lögnen är en befrielse. Jag vet inte om jag någonsin kommer att utnyttja möjligheten att njuta av en annan mans, eller kvinnas, kropp men det är inte heller det viktiga. Det viktiga är att möjligheten finns. Just nu, just idag, finns inte minsta tillstymmelse till önskan att låta någon annans händer smeka min kropp. Just nu finns det bara en enda människa jag vill ha så nära. Den ende. Tanken på det är så hisnande, och så overklig, att ord liksom inte kan beskriva det. Det är exeptionellt. Men så är han exceptionell också. Frågar du mig skulle jag säga att han är fulländad. I min värld, helt och hållet perfekt.
Livet är magiskt, på alla sätt.
Kommentera